Jaha och vad nu då......

Lever ju ständigt nära min Mamma även om det geografiskt inte är nära. Hon finns där hela tiden. varje dag flera gånger om dygnet finns hon i min tanke mitt varande..Måndagmornar gå ner till pressbyrån: En bingolott, tio femmanlotter och två frimärken, tack!
Ska jag ringa idag? Nej jag väntar till imorgon. Hej mamma , hur är det? Hej älskling, hur mår du? Jo tack bra hur är det med DIG? Jo jag ska inte klaga kan ju gå upp varje morgon men hur mår du? Jo tack mamma det är bra! Jaha hur är vädret då? Jo mamma här regnar det! Jaha och här med och det blåser och hur mår du då?Jo tack jag mår bra! Och hur är vädret då? Jo mamma det är mulet och regnar....Har du fått bingolotten jag skickade? Neej jag vet inte den ligger inte här. Men mamma har du den i TV-rummet kanske :)?Jaa jag ska titta efter kan du vänta? Visst! Ja, Pian här ligger den och hur mår du?...
Ibland känns det som en iskall tung genomvåt yllefilt som ligger över hela mig.
Jag åker de 34 milen till Ystad för att se till Mamma med jämna mellanrum och det är blandat. När jag väl är där så är vi fullt upptagna med att duscha, permanenta, klippa hår och naglar, handla, byta lampor, ta rullstolen till stan och handla. Rutinen är densamma, först promenad längs längs havet sen upp till torget för köp av blommor, apotek och batterier till hörapparaten, garnaffären för mer garn, Åhlens för inköp av hygienprdukter och ev någt klädesplagg. Sen passerar vi gatukiosken då blir det en grillad med pommesfrites (barnportion) innan Minneslunden. Därefter hem för att vila. till mamma med hämna mellanrumju ner.
Tidigare började jag morgonen med egen stavgång men det har inte blivit av den senare tiden , varför? Vet ej.
Mat och middag tillsammans, lite TV-tittande och handarbete och så tärningsspel. Den senare tiden har jag märkt en förändring, hon vaknar inte mentalt förrän framåt eftermiddagen, från det hon kommer upp till flera timmar senare varken hör hon eller förstår någonting det är som att prata med en zoombie. Frukosten tar det minst en timme att få i sig trots tillsägelse och att jag tar bort tärningarna som hon sitter och slår och då handlar det im 1 dl yoghurt och en halv smörgås. har funderat mycket över  det beror på någon lagringseffeekt av sömntabletter...låter dumt men man letar ju alltid efter någon förklaring som känns ok.
Tärningar ja, tärningsslag mot bordet, det är ett ljud som hörs hela tiden jag är där.Så fort hon sitter vid köksbordet så slår hon sina tärningar och för något statistik, om och om igen. Det ljudet skapar en låga nere i magen som sedan sprider sig som ett rött eldklot av irritation i hela min kropp. det monotona drrrrrrrut, drrrrrrrrutt, drrrrrut. Jag brukar lyckas att behärska mig men ibland måste jag bara be henne låta bli vilket hon då snällt gör några minuter och sedan är det igång igen. Då händer det att jag gömmer dem för ett tag och tar in henne till TV för att sticka eller plockar fram en tidning. I tidningen försvinner hon för en stund och hör då inte omvärlden. Eller vid TV där blir mamma och TV:n en samlad enhet och resten stängs ute. Problemet där är att hon som är nästintill döv vägrar använda hörselslinga så snart brinner väl TV:n upp då den måste gå på högsta volym! Detta är ju ett problem, hon hör inte när telefonen ringer eller grammfrun eller hemtjänsten kommer. Om dörren av någon anledning skulle vara olåst skulle någon illvillig person kunna töma hela lägenheten.
Det känns som en våt tung yllefilt över mina axlar.
Mamma är av den vänliga snälla sorten, hon blir aldrig arg eller irriteras, höjer inte rösten eller skäller. Hon är tacksam vänlig och ständigt leende. Och det får jag ju vara tacksam för men det förstärker ju ändå det ständiga känslan av dåligt samvete att inte räcka till, att känna sig/mig elak när jag blir irriterad och trött.
Jag vet att jag är älskad över allt annat och hennes hjärta för mig sträcker sig över alla gränser så jag borde ju känna likadant! Visst vi är en del av varandra och jag gör så gott jag kan men detta inte alltid kunna göra det med glädje är skuldbelagt.
Jag älskar mina barn över allt annat men jag önskar att de när den dagen kommer inte ska ha några skuldkänslor för det de inte vill eller kan att ställa upp på. Jag önskar inte att de blir förälder åt sin mamma. Allt har sin tid att vara barn,bli vuxen och att bli gammal. Och allt detta kan ingen annan göra åt oss vi lever  i våra egna kroppar och själar och så måste det vara, vi kan inte leva någon annans liv eller vara den som ger av vår egen energi för att någon annan ska vara....
Självklart ska vi som förälder, medmänniska hjälpa och stötta varandra men det får inte innebära att vi gör det i så hög grad att vi själva krymper.
Mammas ansvariga i hemtjänsten ringde mig igår. Jag blir alltid orolig när jag ser att det är därifrån man ringer tror att hon har ramlat och brutit lårbenet eller att man hittat henne död. Hon var varken död eller hade brutit sig men C berättade att man blivit lite orolig för hon har varken ätit frukost eller lunch på några dagar hon sitter bara med sina tärningar och slår och slår och slår. maten rör hon inte och när man ber henne vänta med tärningarna  tills hon ätit blir hon bara arg.
Jaha vad händer nu då? Jag grubblade och grubblar.. Hon dricker väl ialafall?Jajamen,Ja då låter vi det vara över helgen så får vi se om det ändrar sig när jag pratat med henne i annat fall får vi fundera vad vi ska göra.
Ja vad ska jag göra? Om man som gammal har bestämt sig för att sluta äta så måste man ju få bestämma det själv man kanske är färdig med livet?! Men om det är någon kognitiv störning i en pågående utveckling av senilitet, ett tvångsbeteende som hindrar en att göra andra saker då behöver man ju hjälp!
Och vad handlar det om nu? Den här subtila känslan jag haft under hösten av att en förändring inträffat i mammas häls en känsla jag inte kan sätt fingret på...blev bekräftad.
Vad gör jag nu? För min del och för omgivningen, övrig familjs del hade det känns tryggt med en annan form av boende men jag vet att jag lika gärna kunde sätta ett skott i panna på mamma. Hon vill för sitt liv inte lämna sin lägenhet. Hon ska bäras ut med fötterna först so hon brukar säga... Men vadgör jag nu?

Sista vandringen för den här gången..

Vi tar tåget från Setstri Levanti till La Spezia långt söderut.La Spezia kan jämföras med Sveriges Karlskrona i sin glans dagar, stor hamn och örlog. Många är värnen vi kommer att se under dagen.Människor här är inte trevliga tvärtom turister bemöts ohövligt och nonchalant, tyvärr. Tack och lov ska vi sen vidare ut mot ön Palmaria. Medan vi väntar på vår båt så håller man på att starta en semifinaltävling i en inhemsk rodd, spännande, vilka duktiga roddare!

Undrar när denna sport kommer att ingå i OS? Men resultatet vet vi inget om för snart är vi på väg!

Väl framme slås vi alla av blomsterprakten i dikena. Jag har tagit med mig frön hem och hoppas att de vill gro prescis som de har grott hos en av medresenärerna!

Ön vi ska vandra över är ett tidigare militärt område med många värn och jag kan tänka mig på grund av dess svårigheter att dels ta sig iland och dels kunna vandra på dessa branta backar hala stenar ras mm fienden har svårt att ta sig iland.

Vandringen idag går som vanligt uppåt till att börja med, vi svettas, frustas, flåsar och hjärtat når sin maxpuls hos oss alla! Utsikterna är hänförande, växtligheten enorm, sten, berg sand moras och morän dito! Vi vandrar, kryper ålar meddelst hasning. Känner jordvärme drar in dofter, är allerstädes närvarande det är bara det innevarande ögonblicket som gäller när vi glider, halkar ner för blankslitna stenar, barr och sand!

Väl nere vankas salta bad och gemensam lunch! Tre sorters pasta med vitt vin, cappuccino och limonesorbet innan vandringen till båt mot fastlandet och tåget till Sestri Levanti väntar! En fantastisk vecka! Upplevelser, vandringar, medresenärer, annan kultur, mat mm mm! Underbart! Varje kväll när vi lagt oss har vi varit såå nöjda med dagen och somnat gott i en trött men go kropp!

Från Sestri Levanti via tåg, båt och vandring till Portofino

Italien för mig har varit en vit fläck på kartan förutom en fyratimmars sightseeing i Venedig i 40 graders värme. Italien för...Rom, ja, lutande tornet i Pisa, ja...Florens, ja...Toscana, ja... Sicilen, ja... Maffioso, ja, ost vin, skinka, så ungefär, tjurfäktning? nej visst det är Spanien. Nu är jag nyförälskad! Ligurien! Vilken vacker del av Italien, vilken kust och alla dessa små underbara, vackra byar som liggerinbäddade mellan himmel och hav omslutna av vatten, ber och fantastisk grönska. Det vilar ett lugn, en trygghet i traditioner i varje liten by!Hit kommer jag tillbaka kanske inte för att vandra men för att få mer.. Idag tog vi tåget från SestriLevanti till byn Camaglio (Hustrurnas by)

För att därifrån ta båt vidare till S Fruttuoso där vår vandring startade. I Fruttuoso ligger ett gammalt kloster i en alldeles under bar vik med det klaraste turkosblå vatten jag någonsin sett. Familjen Doria ägde detta under tidigare århundrade eller rättare sagt lade det under sig precis som de gjorde med hela Genua. Klostret kan bara nås via båt eller över berget per fot. Är inte aktivt längre som kloster men en underbar badvik med små barer, lugn och frid råder,vilket inom parentes är betecknande för hela den här delen.

Vandringen idag var inte lika lång som tidigare, lika brant, svårare terräng uppför men som sagt stigningen, den räckte för att gruppen, en fantastiskt trevlig grupp, snabbt var uppe dvs jämfört med tidigare grupper :)raktupp i trekvart! I börja såg alla glada ut dvs de först 50 meterna efter klostret men sen rann svetten på oss alla! Uppåt och stenigt, massor av rötter och hala barr och som tidigare var det höga knälyft!

Lunchen intog vi på toppen som kallas Base 0 varför vet jag inte men gott smakade det! Bröd, skinka, ost, vindruvor, persikor, kex och traktens goda viner!

Numer bär var och en sin matsäck och så fördelas vin, duk, servetter mellan oss! Varför kanske framgår av tidigare text:) Alltså finns det inte längre varken bror duktig eller torslanda häxa.Dessa personer är när det kommer till kritan och alla kommit till rätta mycket sociala och trevlig personer!Gruppenär som vi alla konstaterat en härlig färgpalett eller ett underbart kalejdoskop! Vi är tillsammans under en vecka, vi överträffar oss själva varje dag i våra strapatser! Vi svettas sliter, tror inte att vi orkar ett steg till men då finns gruppen som lyfter oss till nästa trappsteg bildligt talat! Vi slänger oss i Medelhavet direkt utan att passera gå när vi är åter får vårt "dagsverke". Vi delar måltiden/middagen med varandra och våra dagsupplevelser! Bjuder på oss själva och bjuder på våra andra intressen! Birgitta från Helsingborg, en underbar kvinna bjuder på sig själv sina kunskaper om trädgård o växter, Anita från Kåseberga bjuder på fantastiska reseberättelser, Björn från Varberg tar alltid täten och han och hans hustru får oss att orka mer med glimten i ögat!Alla bjuder på något! Nåja vi skulle ju också ner från Base 0.

Ner, ner, ner och nedåt gick det! Tror att de var lite obalans i uppför och nedför! Herregud vad det gick nedför! Först en stig längs berget, en knagglig stig med rötter och stenar som tidigare men den gick lugnt nerför jämfört med tidigare. Skönt att gå nerför men tekniskt svårt och viktigt att kolla var man sätter fötterna. Jag blev väl lite väl avslappnad efter en sjättedel av nedförsvägen!

Bröt inget men de är svullna och värker. Som tur var ryggsäcken inte lika tung som på el Caminon och vägen inte heller lika brant :)!

Nåja fem sjättedelar ner till Portofino bestod av trappor! 365 trappor uppåt häromdagen och nu 842 ner!!!! Kändes i ben och knän, men så gott och komma ner få tvätta knän sätta på plåster och få en glass! Vi fick en mycket tydlig hint om att i Portofino (fiiinooo) betraktas inte människor med skitiga kängor/gymnastikskor, ryggsäckar, doft av svett som riktigt "rumsrena" men vem bryr sig? Glass för torra strupar, mums. Promenad i de små mysiga gränderna och så en härlig svalkande båttur till Santa Margueritha där vi trodde att tåget hem skulle vänta på oss! Nej väntar gör inte tåget men vältränade som vi är nuförtiden så satte hela gruppen igång att springa! Ni kan ju se en grupp på 18 st 65+are (snitt) springade med ryggsäckar och stavar i högsta hugg genom den vackra hamnpromenaden! Och vi hann! Vi hann även med kvällsdopp innan gemensamt besök på den lokala pizzerian. WOW vilka pizzor, inte att leka med! Imorgon är det åter nya äventyr och förhoppningsvis med hjälp av lite alvedon ska knäna klara av det också trots svullnad under natten!

Vilodag

behövlig efter två tuffa vandringsdagar! Jag kan ju bara säga att vandra el Camino är lättare. 18 personer i vår grupp och igår gick vi från Levanto till Monterosso.

En brant stigning genom skog men framför allt längs berget sluttningen nedåt det glittrande Medelhavet. Man kan nog säga att vi första delen ständigt gick uppåt på stigar bestående av berg i dagen, smala jordremsor med stup på höger sida och branten uppåt på vänster.Här och där såg vi rester av ras och fick ibland kliva över eller krypa under fallna träd. Ca 380 meter rakt uppåt gick vi. Gruppen slingrade sig som en lång orm, det är en blandad grupp avseende ork och insikt vad vandringen innebär.Några har aldrig vandrat mer än på promenad hemma, andra som en man ex har kört Vasaloppet 35 gånger och varit aktiv orienterare hela sitt liv. Som parentes kan ju sägas att de vana vandrarna anser att informationsbrochyren var missvisande, svårighetsgraden är högre än vad man angett. Vandringen och stigningen leder oss så småningom till högsta toppen med hänförande utsikt åt alla håll och där stannar vi för att äta lunchen som ligger fördelad i gruppens ryggsäckar.Skinka, ostar, pesto, tomater, druvor, bröd mm. Bror duktigt tar befälet, skäller inför gruppen ut Maken att han inte burit ryggsäck, pekar med hela handen "imorgon är det du som bära!Här ska inte någon slippa undan! Min hustru fick pga ansträngning astmaanfall. Imorgon vill jag inte se att någon man slipper bära, förstått" Mycket pinsamt tyckte alla runtomkring eftersom varje par förutom han och hans hustru bara hade en ryggsäck!!!!Nu är det jag som bär vår ryggsäck enligt vår överenskommelse, jag är mycket bekväm och van vid detta vilket Maken inte är men det är ju vår ensak.Dessutom ska ingen ge sig på någon i min familj då vaknar tigrinnan i mig!Så när jag dukat upp det jag bar på så gick jag fram till bror duktig(fd militär) satte mig på huk och sa vänligt " Jag kan förstå att du tycker det är jobbigt om din hustru inte orkar men det hade varit mer socialt och vuxet om du kommit fram till mig eller Maken och talat med oss om du har synpunkter. FÖR det kanske är så att det finns särskild anledning till att jag bär ryggsäcken som du sett både idag och igår......Jag bär för oss så vi smiter inte undan vår uppgift. Ditt uppträdande inför gruppen fick många här att känna sig illa berörda dessutom har du ju ingen aning om vilka vi är och framförallt inte varför jag bär! Bror duktig tappade hakan blev blodröd i ansiktet och bad flera gånger om ursäkt, hela em, kvällen och följande dag visste han inte till sig av vänlighet! Att det sen är jag som bär för att jag är van och bekväm med detta har han inte med att göra, han tolkade det som att Maken inte bar av medicinska skäl. Så efter den incidenten så blev gruppen homogen, bror duktig rättade in sig i ledet om man så säger.

Så var det då dags för nedåtstigningen till byn Monterosso. Den var lika brant, nej brantare eftersom sträckan var kortare men vi skulle ju åter ner till havet.Här hade naturen skapat naturliga trappor av stenbumligar stora som små men höjdskillnaden på trappstegen var ganska stor. Är man som jag 157 cm så räckte inte alltid belängden till:) Akrobatik fick utövas vid nedfärd! Väl nere i den vackra byn blev vi bjudna på citronlikör och ansjovis lustig kombination men tydligen specialitet. Vid stranden stod Atlas och såg till att byn tryggt kunde vila vid bergets fot utan att det skulle rasa ner och förgöra byn.Atlas har jag förevigat på bilden nedan och ser man på bilden så intog vi vår lunch på den allra högsta platån.

Gruppen/erna är en trevlig och social grupp som består av individer och vi får många goda skratt både under vandring på tågresor och vid våra gemensamma middagar. Det finns inga bestämda platser vid middagen och helt av sig självt har vi roterat runt för att lära känna varandra.Middagen sker under glada uppsluppna former där alla bjuder på sig själva. Hälften samlas och tar en kaffe och en kvällspromenad efter maten (Maken ex) och hälften går till sina rum(Jag ex) den fysiska aktiviteten tar ut sin rätt och runt kl 23 skulle jag tro att alla sover. Många är sen tidigt uppe för ett morgondopp i det salta, mycket salta och varma havet innan frukost. Gårdagen var det dags att ta tåget till Riggiomare för att därifrån vandra två eller tre delsträckor. Riggiomare en förtjusande och typisk by för de fem byarna. Husen ligger staplade på varandra längs bergen. De är målade i mjuka varma färger. Byns gata sträcker sig brant från hamnen upp till de terraserade vinodlingarna men mellan byn och vinodlingarna ligger kyrkan med utsikt över byn. I bottenvåningarna på husen längs bygatan ligger affärer, cafeer post mm.

Vi började med att gå Via del Amore mellan Riomaggio och Manarola. Den kallas så därför att man förr (inte så länge sen)gick denna sträckning för att möta träffa sin blivande make/maka från andra byar. Då gick ma på en slingrig stig längs berget men nu är den anpassad till turister och starten på nationalparken.

I Manarola tog vi tåget vidare till Corniglia för vidare vandring till Vernazze. Från Stationen till byn var det en trappa men 365 steg som först skulle bestigas, bra uppvärmning :). Stigen gick först genom byn underbara gränder, jag blev direkt förflyttad till Spanien. Vindruvsrankor i varje lite trädgård men detta varade inte så länge snart var i parken (park hahaha) igen ocoh började vår klättring uppåt, uppåt uppåt!

ar Till skillnad från gårdagen så... Människan hade här hjälpt naturen på traven och försökt göra en trappa uppåt av befintliga stenar och det var ju bra men som sagt 157 cm och varje sten är ca 35 - 50 cm hög det blir hög knäuppdragning som gäller! Dessutom fanns det inga plana ytor, uppåt uppåt uppåt! Mycket folk på vägen, ungdomar som dansade förbi i flipflop tofflor, äldre som pustande mödosamt tog sig fram och vi mittemellan. Sen bar det nerför och det krävde sin man. Jag hoppade inte lätt, livrädd att snubbla så jag såg nog ut som en gammal hasande ålande äldre dam men jag var nästförst framme! Eller Maken och jag! Inte illa.! Nere vid hamnen, underbart, italiensk skinka, inhemska ostar och vitt gott svalt vin innan tåget tog oss vidare hem för bad, vila och 6 rätters middag! Idag vilar vi! Ska strax gå ner i stan för shoppingrunda sen blir det badstranden med en spännande bok, paraplydrink resten av eftermiddagen.

Dag 1 gott och blandat

Vandra? Ja, idag har vi gått både långt och brant! Först en stadsrundtursvandring med besök som sig bör i kyrkor och bland ruiner, även fått tips på var vi kan köpa vykort, vatten och annat.Som vi redan igår såg så är husen fantastiska, vilka målningar! Enligt vår kunnige guide så är det "fattigmansutsmyckningar" dvs i Venedig, Florens och andra rika ställen i Italien så lät man murare och konstnärer pryda byggnader men här i Ligurien hade man inte råd så därför målade man istället och resultet? Fantastiskt!

Efter stadsvandringen så började första vandringen på riktigt! Brant, jättebrant uppåt, uppåt uppåt! Vi hade alla fått fördelat olika saker i våra ryggsäckar, vi som bar sådana vill säga och i vårt fall, Makens och mitt så finns det bara en bärare och det är inte Maken! Vägen ur samhället bar brant uppför, kullerstensgränd upp till olivodlingar och sen blev det lite jord blandat med berg och sten. När vi trodde vi var uppe så var vi bara en fjärdedels väg upp!Stigen gick längs en brant ner mot ett glittrande Medelhav där de stora yachterna såg ut som små barkbåtar. Pinjeträden bjöd stundtals på skugga men solen sken, svetten rann och temperaturen visade på + 28 grader och vi fortsatte uppför!Stigen ändrade karaktär och vi började klättra, kliva krypa på berghällar, sandiga av löv och barr, dolda stigar. Serpentinvägar och vi var idag 40 personer så vi som gick först kunde se "vår egen svans" mittemot oss ibland.

Till slut nådde vi vårt mål och vandringen var halvvägs, vilka vyer, vi dofter, vilken prestation! Och nu vankades lunch! Lunchen dukades upp och alla lät sig väl smaka! Några mer än andra!!!! Det finns alltid i alla grupper snikna personer och nu vet jag vilka dessa är! Innan Maken ens hunnit ta en bit ost hade Finafrunspöket hunnit ta för sig tre gånger! Jag då??? jo jag hjälpte ju till att duka fram och fixa så jag fick i god tid vad jag ville ha men det var så varmt så det fick räcka med lite vindruvor och skinka (oj vilken skinka!).

På bilden syns gröna och blå druvor men de blå,är inte druvor i vanlig bemärkelse de är jordgubb och druvkombination smakar som melon! Skinkan, wow ska vi inte tala om, njuuuutbar! Härlig lunch i trevligt sällskap! Och så var det dags att återvända! Sestrilevant låg nedanför oss och det var målet! Delmål vinprovning! Mmmm gott gottigottgott! sen ett dopp i 22gradigt Medelhav, dusch och middag!

Imorgon delas gruppen tack och lov och blir mer hanterbar. Om vi tyckte det var tufft idag så var det bara en uppvärmning:) Finns flera i gruppen som tyckte det var för tufft idag men då vet jag inte vad man förväntar sig?! Gruppen ja hahahaha!! Så är det ju alltid det finns typkaraktärer i alla grupper och så även här! Den jovialiske, den lilla rädda, den positiva, den gnälliga, professorn, besserwissern,kontrollfreaken, den som aldrig kommer i tid och så har vi en ny figur: Homer Simson!!!! När vi satt på bussen hit så satt det ett par tvärsöver gången och mannen är en kopia på Homer Simson förutom ansiktsfärgen! Jag är helt fascinerad! Nämnde detta för en av reskamraterna från Varberg ikväll och hon skrattade så hon grät för hon hade gjort samma iakttagelse. Så förutom att deltaga fysiskt så är jag även en iakttagare vilket föranleder mig att "sluta nu läs om ni inte vill läsa om förutfattade meningar och påstående som inte kanske är helt adekvata när jag fiktivt blir närgången mot mina medresenärer!" Imorgon är en ny dag och förutom vandring så kommer jag nog att , även om jag inte har en stickning i ryggsäcken, bli lite lik Ms Marple, mina medresenärer fascinerar mig.

Packat och klart!

Klockan 04.15 lämnade vi hemmet för vidare transport till Ligurien via Köpenhamn och Nice. Väl framme i Nice var det en bussresa längs Italiens vackraste kustremsa på 30 mil och genom 200(!) tunnlar!

Naturen var/är bedövande vacker, nu förstår jag ännu mer vad Evert Taube försöker beskriva i sin dikt/visa Till Ligurien eller På Colla Bellas höjd.. Vi hamnade så småningom i det samhälle som ska vara vår utgångspunkt under resan och vandringarna, SestriLevanti.Ett förtjusande litet samhälle med 20.000 invånare som ligger vid Medelhavets srand och så även vårt hotell!

25 grader i luften och 22grader i vattnet!Medelhavet och vårt hotell skiljs bara av en liten gata! Imorgon blir det morgondopp innan vandringarna startar! Vi kommer inte att angöra alla byar i nationalparken och det känns bra för då finns det anledning att återvända :) Le cinque terre, de fem jordarna! Ska bli så spännande att få vandra dessa stigar med sin historia och faktiskt också tillsammans med kunnig guide som kan berätta och förmedla!

Jag upplever redan nu hur luften känns mättad av historiens vingslag. Jag känner också hur el Camino finns närvarande eller återvänder i atomernas minnesceller, Känns varmt och gott, glädjefyllt och hemvant! Generationsminnen kanske?! Klockan 19.00 ikväll är det informationsmöte och trerättersmiddag men Maken och jag har hunnit ta en liten promenad längs strandpromenaden (efter jag njutit av medelhavets mjuka vatten)och jag slogs av hur prydligt och lugnt det är trots att hela strandremsan är full med solstolar och badande.Det är ju söndag! Den äldre generationen lever som vi svenskar på 50 och 60-tal, man söndagsflanerar, finklädda! Underbart att se! Vi söker oss lite längre in mot centrum och där är det liv och rörelse, marknad, hantverksmarknad, provapå bl.a juijutsi, volleyboll mm. Vad vi också slås av är husen, byggnaderna som är så välskötta, inga betongblock eller dåligt putsade fasader, inget skräp eller sopor, trädgårdar, häckar allt är prydligt utan att gå till överdrift.

Ska passa på att ta mig en halvtimmes lutare innan möte och middag har ju varit vaken "några" timmar, Maken snarkar redan för fullt:) Ser så fram emot morgondagen som är den egentliga första dagen, idag var det ju en transportsträcka men med många synintryck. Förresten så är vi ju en grupp som reser och våra medresenärer har vi ju inte lärt känna än men det ska bli spännande, jag har ju studerat dem på bussen ;) Får se om mina fantasier stämmer.... :)

Lite drygt ett år senare

känner jag mig mogen för att ta upp bloggen igen. Läser att jag avslutade strax innan Maken och jag skulle ge oss ut på första gemnsamma vandringsturen :) Den blev lyckad! Nu är det dags igen denna gång åker vi till Ligurien och vandrar mellan de "fem små byarna" och vi ser så fram emot detta, hoppas bara att feber hosta och snuva ger med sig de närmaste dagarna! I vilket fall: kameran ska med och datorn förstås, lättare att göra små amatörreseskildringar via laptopen istället för iphonen, iallafall för mig:) Vi dottern och jag avslutade under förra hösten den sista etappen på el Camino till Fenesterre via Santiago de Compostela, helt fantastiskt! Måste bara upplevas. Dottern var en hjältinna med såriga fötter och trasigt knä kämpade hon på 2,5 - 3 mil om dagen! Santiago de Compostela...en upplevesle som är svårt att beskriva, hela ens själ blir genomsyrad och berörd även om man inte är religiös eller gått vägen under religiösa förtecken! Väl framme i Santiago fick vi bo hos en studentkamrat till Dottern och fick naturligtvis egna guidade turer i stan av Lois, som är född och uppvuxen i stan, vi var priviligierade kan man väl säga! Fenesterree världens slut också en upplevelse. Galicien är vackert och orört, jag vill gärna tillbaka dit igen!

För några veckor sedan var Sonen och jag också ute och vandrade, det finns fantastiska vandringsmöjligheter i vårt eget land! Vi började fredageftermiddagen med att paddla kajak, en ny upplevelse för mig, dock är jag van sedan tidigare att paddla kanadensare men kajak! Lite skraj var jag till att börja med innan jag kom ner i kajaken men sen! En upplevelse, så snabbt man förflyttade sig! Och så snabbt "man" glömde bort var man började:) kan ju säga att ingen av oss tänkte på hur det såg ut från vattnet, stället vi la ut ifrån utan vi paddlade bara ut genom vassen för vidare upptäcksresa. När det var dags att ta sig i land var ju hela strandremsan full med vass och det såg likadant ut överallt! Det kan ju erkännas att det tog oss många omturer att hitta tillbaks! Vandringen var också en upplevelse! Vi gick genom delar av Tiveden och delar av Bergslagsleden, inga promenadvägar om man så säger! Det gällde att vara van vandrare, stundtals kunna klättra och hasa, använda ben, knän, händer och armar.Under de första 2 timmarna lyckades vi prestera 2 km ca och vi är vana! Vi vandrade i ca 10 timmar och avverkade ca 2 mil så vägen/straptserna var blandade.Naturen var orörd, ingen människa mötte vi och vi hörde varken bilar eller flygplan bara tystnaden. Ibland stannade Sonen och ville att vi skulle stå stilla så han kunde lyssna till tystnaden. Och det gjorde han och njöt, själv hörde jag bara ringande tinnitus! Lingon och blåbär fanns i massor det gjorde nästan ont att inte kunna ta med hem. Kantareller lovade vi varandra att inte leta efter eftersom då ställer man in blicken på detta och glömmer att njuta av allt annat. "Ska vi ha kantareller får de komma till oss där vi går" sa vi och det var precis vad de gjorde, vi fick en stor plastkasse med oss hem! NU är det dags för nästa vandring med start på söndag, nej måndag blir första vandringsdagen, söndag är transportdag. Ser så fram emot detta! Vacker natur, god mat och härliga upplevelser är jag övertygad om!