Sommarens sista rosor

Bilden är tagen vid Alvastra kloster, helgen som gick, på vår Chicken on tourresa.
Regn, lite kyligt, drottning Omma hade bakdagar och Omberg låg insvept i dimma. Även det har sin tjusning. Omberg är speciell, mycket speciell, till sommaren kommer jag att vandra på Omberg under några dagar! Vadstena är också en kulturskatt, så mycket historia, helt fantastiskt. Nu fick jag återse och återuppleva Vadstena, där jag en gång bott under kortare tid och under speciella förhållande, mitt i livet.Jag hade även glädjen av att vara lite reiseleiter vilket ledde till fördjupad research, mycket spännande lite vill ha mer om man säger.
Härliga, underbara dagar med chickenbrains och gullefjunarna, goa skratt, kravlöst, kvinnogemenskap, systraskap, spartanskt, go mat, sång och mycket värme!
Som sagt denna gång var vi Vadstena och bodde på vandrarhem, en gammal byggnad.
På fredagkvällen när vi gått och lagt oss, vi var fyra i "mitt" rum och sovit en stund så väcktes jag av att en gul "saftblandare" lyste upp rummet. Jösses tänkte jag DET BRINNER, jag måste väcka de andra! MEN jag kunde inte röra mig ur fläcken och det kändes som elektrisk ström i hela kroppen. Jag måste ropa tänkte jag och fick inte ett ljud över strupen, helt ofömögen att röra mig och helt oförmögen att tala.Fruktansvärt! Jag förnam, inte med ögonen mer mentalt en man gammal knotig och en air av ondska.Tänkte intesivt "försvinn" och bad Fader Vår. Efter att tag upphörde det och jag blev alldeles matt och svetten rann om mig. Kunde inte somna om men blundade, så kom det tillbaka, inte ljusfenomenet men fasthållande, oförmåga att ropa och känslan av att hela kroppen genomborrades av elektrisk ström. Så småningom lugnade det sig och jag tände min lampa. Mina kamrater sov lugnt. Släckte lampan och försökte somna men då tog något tag i mina ben drog och höll fast och nu fick jag lite kraft och kunde sparka och fick ett gurglande ljud ur strupen, jag var då inte rädd utan jättearg! Benen lämnades men det var oro i hela rummet, rummet vibrerade av energier och ljus. Nu var klockan 5 och en av rumskamraterna började röra på sig vaknade och gick på toaletten. Sen blev det lugnt och jag kunde slumra en halvtimme men insåg att det var lika bra att bädda och gå in i duschen och så förbereda frukosten. Ingen av mina rumskamrater hade märkt något under natten men protesterade inte när jag sa att jag inte sov en natt till i det rummet!
Nästa natt i ett annat rum sov jag som en prinsessa!Fick vid hemfärden veta att huset innan det blev vandrarhem varit ålderdomshem!Hmmm... Mer hmm när jag vid hemkomsten ställde mig i duschen och upptäkte att jag på bägge överarmarna hade blåmärken som såg ut som blåmärken efter fingrar!
När jag berättade om upplevelsen för en arbetskamrat så sa hon, det låter ju som det folk upplevt när de fick elchocker förr..... Något som inte slog mig då men visst, elström genom kroppen, fasthållna så de inte skulle göra sig illa...Vadstena är ju också känt för sitt hospital!
Ja inte vet jag men något var det!
I morse när jag stod och vispade i havregrynsgröten vid halvsextiden så ringde vår fasta hemtelefon. OJ nu har det hänt gamla Mamma något!!!! Tittade på displayen efter 0411 nummer men det var mitt eget mobilnummer! Min mobil låg i mitt arbetsrum och Maken sov sin allra skönaste gryningssömn!
Det är mycket man inte förstår eller som gamla Mamma säger det är mycket mellan himmel och jord!Jag är förundrad!
Förundrad är jag också över hur människor möts. För några år sedan (som jag skrev i en annan blogg) så arbetade jag en kort tid med en arkitekt. Det uppstod något band mellan oss men när arbetet var avslutat så träffades vi inte mer. Två år senare fick jag ett julkort och jag blev jättevarm och glad. Skrev tillbaka och tackade. Sen gick det två år till och så får jag ett mail med en förfrågan om jag kan tänka mig en lunch. Nu har vi lunchat två gånger och det känns som jag har fått en gåva! L som vi kan kalla henne är speciell och vårt möte för många år sen var speciellt. Våra möten är trevande och bägge är vi försiktiga för det känns speciellt.Vi har inte lärt känna varnadra än utan gör det steg för steg, vid våra möten talar vi inte om vädret, TV-program, dagens händelser utan dyker direkt ner i existensiella frågor på ett respektfullt och ödmjukt sätt. Det känns så stort att mitt i vardagens många möten få träffa en människa och äta lunch där lunchen blir en oas! 45 minuter blir till omätbara minuter!
Som sagt förundrad och nyfiken på livet, döden och livscyklarna.Jag blir bara mer och mer ödmjuk för det jag inte förstår, inte vet och inte kan.

Grisar och guldkorn!

Maken och jag har ett litet husdjur! Helst hade vi haft en hund men eftersom vi bägge är hundälskare inser vi också att, så mycket som vi reser så är det inte aktuellt! Men vi har en liten gris!!!! En liten, glad, blå gris! Den matar vi varje dag med varsin "gullpeng"! Summan blir till extra goa pengar på våra olika resor, inte undra på att den ser så glad ut :)!
I helgen var goa kamrater här och vi hade en jättetrevlig kväll som bara goa vänner kan ha! Istället för en blomma så fick vi en gris! Vännerna vet att vi alltid, varje kväll spelar, efter middagen istället för efterrätt OCH jag kan bara säga att idag är det måndag och då var det fredag MEN grisen är snart full i magen! En femkrona kostar varje förlust!Hittills är det nog oavgjort men JAG ger mig aldrig!
Vi tar alltid ett parti MaxiYatzi plus två omgångar Mexican train till efterätt men det har nu fått konkurrens av det gamla spelet från 70-talet, Alfapet!
Att efter dagens arbete åka hem snabbt, plocka med måsten men därefter laga mat tillsammans, oavsett om det är hummer, entrecoute, stekt strömming, falukorv, mos, maten är viktig, oavsett så ska den göras med kärlek och i gemenskap (även om bara den ena står vid spisen och den andra sitter bredvid och berättar om sin dag), sitta länge vid matbordet dela tankar, tala om sina upplevelser under dagen, göra något gemensamt (spela spel :)) tror och vet jag är viktigt!
Det gör Maken och jag och vi mår så gott, ibland så tar vi en svängom i köket till "gammal svensk dansbandsmusik" som vi är uppväxta med!
Jag säger som vänninan som med maken var här i helgen: "det är gott att man har barnasinnet kvar"
Och nu är det bara tre arbetsdagar kvar innan nästa förnöjelse är på gång!
Nämligen Chicken on tour! Denna gång beger vi oss till Östergötland, Omberg, Vadstena, Linköping och grannaglas! Ska var lite guide och det ser jag fram emot, älskar Vadstena, Omberg och är faktiskt född i Norrköping!Mmmm livet ÄR fantastiskt!

Fullbordan, nu är det dags för vila...

Höst....... i flera bemärkelser

Mitt på dagen är det fortfarande varmt och träden har inte tappat alla blad ännu.Men hösten är här!En skön promenad längs Ystad havsbad, stekt ägg på smörgås, en bit äppelkaka och kaffe ur termos, vågornas rytmiska ljud längs stranden och minnenas kavalkad.En skön stund!
Det är höst i naturen, höst för gamla Mamma men för henne är det Brittsommar, hur länge..ja vem vet det? Höstkant även för mig.
Sorgligt men ibland måste man, som min kollega på jobbet sa idag,"Nu ska du få tillbaka dina egna kloka ord!, Du måste också ta plats och utrymme!"
Vad menade hon? Joo jag vet precis! Min kollega, min goa, varma, kloka kollega som alltid finns till hands i stort som i smått, i glädje och frågor, har en gammal senildement mamma på ett dementboende, som hon reser till med lagom mellanrum och är god man för, vi delar lite erfarenhet om man så säger även om gamla Mamma inte än är dement.
Gamla mamma är så glad när jag kommer, det vittnar både grannar, väninnor och hemtjänst om, för hon talar inte om annat den vecka jag ska komma. Hon lyser som en sol hela tiden jag är där, skrattar och är lycklig, tacksam, förnöjd och är bara den snälla goa glada Majken! Vi hjälps åt med att portionera maten jag lagar, hon skriver etiketter, lägger på lock och klistrar, ett teamarbete! Lyser som en sol när hon blir fin i håret och naglarna klippta, tjoar lyckligt i duschen när jag skrubbar henne, ögonen lyser av lycka när hon ser vem som väcker henne kort sagt hon njuter till mer än 100% när jag är där!
Jag själv då?
Dräneras på energi, ständigt dåligt samvete för att jag blir irriterad och trött, glad att kunna ge henne glädje men det gör så ont när jag inte känner samma glädje!Jag är glad att jag lagar mat för då har jag något att sätta händerna i och i de stunderna gör vi något gemensamt. Men att för varje papiljott jag sätter i håret vid permanent höra "dra du Pian för jag är inte håröm för två öre" blir som ett plåster på axeln (som man inte når att ta bort) efter 30 papiljotter!
Tärning har vi alltid spelat hemma, ett trevligt sällskapsspel, men nu slår gamla mamma tärningar hela tiden, ljudet av dessa tärningar blir tröttsamt i längden, en sked youghurt, tre slag med tärningarna, en sked yoghurt, tre slag med tärningarna....
Godmorgon Mamma! det är dags att vakna nu! Det soligaste leendet man kan tänka sig och sen tar det lång stund innan kroppen lyder viljan. Först toastolen i sovrummet, sen morgonrock och därefter till frukosten i köket! På väg till köket passerar hon badrummet, åhh javisst ja, jag måste nog kissa innan jag äter! Och så tvätta mig förstås! Efter tvätten "lika bra att jag går på toaletten" ..kanske jag ska tvätta mig innan jag äter......Till slut så tappar jag lugnet, näe, inte tappar lugnet men behärskat säger "Mamma du haaaar redan kissat tre gånger och tvättat dig två så nu äter vi frukost :)!Jaha och världen soligaste leende, då kommer jag!
Det är viktigt för både Mamma och mig att hon kommer ut när jag är där, får andas frisk luft, få komma ner på stan och få handla strumpor, blommor till kyrkogården köpa en glass, mata änderna vid kyrkogården som hon alltid har gjort, lägga blommor på kyrkogården, äta lördagslunch på någon restaurang, få en promenad vid havet!
MEN hon har ingen elrullstol heller ingen rullstol för utomhusbruk dvs finns ingen broms på rullstolen och hon väger inte längre 55-60 kg utan mer 85-90 kg, lite tungt att dra i uppförsbackar, genom sandstråk och bromsa i nedförsbackar i synnerhet när jag inte längre har min "varvtalsregulator" eller då hade jag inte kunnat, nu kan jag men det är påfrestande...
Det är höst även för mig men det är svårt, det är tungt...var går gränsen?
Självklart kan jag enkelt bara säga NEJ nu får det vara bra! Men så lätt går det inte.....Det är synd på ett sätt att gamla Mamma inte är elak, missunnsam och sur då hade det varit lättare men hon är så glad, förnöjsam och positiv!
Trots allt,jag dräneras på energi, är helt slut efter mina dagar i Ystad vilket påverkar mitt arbete, min hemsituation och mitt psyke....ständigt i kollision och dåligt samvete.
Det ÄR höst, Sommaren svänger sig runt sin axel och jag frågar:
När jag var ung var livet tufft, pubertet, identiferingssvårigheter, vuxenrollen/föräldrarollen i olika stadier inte lätt, vuxenrollen utan hemmavarande barn =ny rollsökning, inte självklart som det varit, tufft, vuxenroll nu, höst, må gott skörda tidigare sådd MEN .....
HUVVA så mycket hemskt jag beklagat mig över men jag ÄR trött! Och jag befinner mig i början av hösten när sommaren svänger sig runt sin axel....
Livet är inte enklare för att man är äldre!