Förlöst

Närmaste dagarna efter den sorgesamma tankaran blev definitivt inte bättre, dålig sömn, obehagliga drömmar och tankar, förlamande trötthet, illamående, suddig syn, kraftlös i muskler och molande huvudvärk samt ledvärk för att inte tala om nedstämd! Detta accentuerades timme för timme nästan. Försökte vila, göra ingenting, promenera men ingenting hjälpte.Något stod inte rätt til! Depression med fibromyalgiskov? Har ju trots allt varit en hektiskt vår! Men om jag mår så här kommmer jag aldrig att orka vandra i Alperna om en vecka med Maken, något som vi bägge verkligen sett fram emot att få göra tillsammans. För Maken är det premiär och jag hoppas verkligen att han ska uppskatta att vandra och få mersmak. Själv har jag vandrat nästan hela El Camino, har bara 10 mil kvar, vilka Dottern,Sonen och jag ska avverka under hösten.Lördag morgon var gränsen nådd!Satte mig ner och började reflektera samt lyssna inåt. Hörde ett svagt viskande när jag ansträngde mig att lyssna på min kropp och detta ledde till att jag tog fram mina mediciner och började läsa, dels på de dosrelaterade effekterna, satte doserna i relation till mina symtom vilket visade sig att de var alldeles för höga mer än dubbelt så höga som jag behöver och frågan är om jag inte skulle ha slutat med den ena för ett tag sen och gjort kontroller under en period för att se om den var relevant nu när jag ändrat livsstil. Den andra kunde nog reduceras med 3/4 i dagsläget åtminstone under en prövoperiod.Detta ledde till att jag under gårdagen och idag inte ätit någon medicin dvs inte sen i fredags morse och vad har hänt?
Jag har sovit som en prinsessa är pigg glad, känner kraft i kroppen, har energi, ingen huvudvärk, ingen dimsyn och ingen nedstämdhet! Känner mig pånyttfödd bara sen igårmorse!
Fantastiskt!
Återigen en dag som står och väntar på att bli upptäckt!
En ryggsäck som ska packas och packas om, själen njutning vid tankarna på kommande vandringsäventyr!Glädjen i förberedelserna även om det dröjer många dagar innan vi ger oss av!

Länge sen....

jag hade lusten till skrivandet men förhoppningsvis så kommer den tillbaka i samma takt som semsetern närmar sig och livet sakta snurrar med lägre fart! Våren försommaren har varit hektisk, det känns i hela själen och alla små celler. Hektisk och rolig, mycket social gemenskap på olika plan. Jag lever, jag andas, jag har familj, vänner, arbetskamrater och tillsammans delar vi mycket, skratt, reflektioner, värme, och eftertanke. jag får vara med stå mitt i och låta detta skölja över mig spolas igenom hjärta och själ! Det är som ett kalejdoskop,mina möten, resa med ryggsäck tilsammans med vuxna barn och upptäcka en ny stad, vara nära,resa med 24 kvinnor som känner varandra mer eller mindre på en alldeles kravlös resa, inkvartering på vandrarahem, matlag, dryckeslag, utflykter och samvaro i 21/2 dygn! Njuta av god mat och dryck tillsammans med vänner i trädgården, dela gamla Mammas vardag och bjuda till kalas för hennes vänner,bryta tankar, ideer och problem med arbetskamrater, ha goa stunder med Maken, promenader, utflykter, spel och bara vara. Alldeles nyss när jag gick över sjukhusområdet där människor kom strömmande från spårvagnaran och den ena efter den andra hejade glatt "godmorgon, allt väl?" kände jag hur värmen spred sig i hjärtat. De var människor som jag inte arbetat ihop med utan personer jag på något sätt kommit i kontakt med i min proffession men alla hejade glatt även de som jag inte riktigt kan placera.
Samtidigt som värmen spreds sig började en olustig kramp i mellangärdet kännas, det knöt sig.
Hur länge ska jag få var med?? Hur länge ska jag få ha det så här bra?
Allt är ju förgängligt. Till vilken nytta finns vi överhuvudtaget? "Vad gör det om hundra år, brukar gamla mamma säga ibland, då har jag ingen näsa ändå" Nej just det så vad spelar det för roll vad jag gör idag då? Fy vilka tankar som smög sig på......
Väl uppe i mitt arbetsrum satte jag mig ner och försökte ta mig i kragen eller förstå varför det mitt i allt underbart blev så tungt och kanske är det så att när livet snurrar som fortast så är det viktigt att bara stanna upp andas och vara stilla en stund.
Nu ska jag vara stilla en stund och bara vara till det är dags att åka på semester, en alldeles speciell semester som jag känner kommer att fylla hela min själ med glädje, ge mig nya dimensioner och längtan..... Maken och jag åker till österike för att vandra, inte springa, jogga utan vandra, dra in dofter, höra fåglar syrsor, njuta av blommor, träd vackra vyer i lugn takt! härligt!