När livet är som bäst..

kan ändå tankar tränga sig på...

" Du är livets bröd och vin och du är drycken som kan döda,
från det gamla ur det gångna i mitt blod du droppat ner.
O, du läker deras fötter som bland törnena förblöda,
du är sändebudet som från honom som i ensamheten ber.

Vart du för mig vet jag icke, om till djup, till himlar höga,
men du viker ej ifrån mig förrän jag är stoft och mull,
förrän tung och kylig jord har täppt igen mitt brustna öga,
förrän sövd av dina sånger jag på vägen stupar kull.
Du är min. O drottning Längtan, aldrig tröttnar du att kalla
och att tyst och heligt stilla vid min bädd i natten stå.

Mörk och hög mitt hjärta vill du draga till dig och befalla
och betvinga emot himlen genom stjärnekvällen gå.

Och om än du tog min glädje, aldrig har du dock din like
himlens upphov var din moder och din far var Herren Gud.
kom ihåg mig ljusets dotter, när du kommer i ditt rike,
låt mig lägga ner mitt huvud mot en flik utav din skrud.

Livet födde du och bar det fram på på starka unga händer,
närde det en tid med glädje ur ditt rika jungfrubröst.
Steg men uppåtlyfta armar på vår lyckas sista bränder,
tog farväl av höst och sommar och steg ut i dödens höst.

Hösten fick du, vintern drack du skön till hjärtat sakta skälvde,
allt blev lysande och härligt, jord och rosor, gräs och is.
Över dig en evig himmel, hård men stjärnbesållad välvde,
där du stapplade på vägen upp till fridens paradis.

Från "Efterlämnade dikter"! av Dan Andersson

Dödslängtan?
Nej inte så som jag kände när jag levde med en psykopat och inte visste från dag till dag hur livet skulle vara eller hur varje timme i hemmet skulle utvecklas, hur jag skulle försöka känna av stämningsläge eller hur mycket hugg och slag jag skulle få. Då levde jag ibland med en dödslängtan där tanken på att få dö var euforisk.
Idag har jag det bara så fantastiskt bra, så det kan inte bli bättre för min del.
Så varför kommer då dessa "tunga" tankar?
Ibland när Maken och jag sitter och äter, mår gott, skrattar, pratar trivs och bara har det så bra så kan jag känna; är jag värd att ha det så här? Finns det något mer jag kan önska mig? Jag har ju bara det bästa av allt! En kärleksfull man, ett gott liv, undebara barn, en kärleksfull Mamma som är förnöjsam med sitt liv och tacksam för vad jag hjälper henne med, jättegoa vänner och ett bra arbete med härliga arbetskamrater! Lite knäppt kanske att tankar på döden tränger sig på...
När jag öppnade diktboken av Dan Andersson (han har funnits med mig sen mycket tidig pubertet) så stod det på försättsbladet :
"Till mamma, för du är världen bästa! Puss &kram Fialotta"
Och då försvann de lite tyngre tankarna som vi alla drabbas av nu och då, tror jag iallafall!
Att ha en dotter som nästan är en kopia men ändå inte av mig men som ändå vet vad jag tänker och känner där ingenting är främmande! Hur många har det?
Ha en son som bryr sig, som alltid finns där, närhelst jag behöver och som jag vet kommer att ta ansvar för hur mitt liv blir när jag blir gammal och inte klarar mig själv! Hur många har det?
Jag är priviligerad och det är kanske det som jag inte kan ta till mig. Vill inte vara en belastning.
Tankar i natten eller tankar kommer och går när man blir äldre (obs inte gammal) och livets problem inte längre handlar om karriär, mat för dagen och att "ha det senaste"
tror jag nog att jag inte är ensam om!