Förra måndagen vaknade jag 02.15 och det stod klart att den golfrunda som var planerad med en gó väninna på tisdagen, andra dagen av min mycket välbehövliga semester ( våren har inneburit +220 flextimmar förutom de flextimmar jag tog ut under resa till Thailand i två veckor) var inte aktuell, inte heller den jättemysiga Brännöresan med övernattning onsdag till torsdag med andra väninnor! Jag var bara tvungen att inhibera detta och åka till gamla mamma, magkänslan var stark, tack och lov!
Gamla mamma var i en förfärlig kondition när jag kom ner, sängliggande, feber, kunde inte stå på ena benet trots rollator.. varför? Hon hade drabbats av erysipelas, rosfeber, vilket människor med nedsatt immunförsvar kan få. Högra benet var blålila som en stock, hettade, smärtade och kunde inte belastas, tre svarta vattenfyllda blåsor dessutom. Vad göra? Distrikssköterska sa: ring till den mottagningen så du får en tid. Tack och lov fick en tid efter lunch.Efter mycket möda och besvär fick jag gamla mamma att med hjälp av rollator och ett "jävlar anamma" komma ner till den framkörda bilen. Vänder ryggen till och hennes ben slutar bära och hon faller handlöst med sin nederkropp under min bil! Tack snälla grannar! Vi fick upp dennna febriga infekterade kraftlösa och trötta kvinna så jag kunde köra till mottagningen där ingen överhuvudtaget var behjälplig med att få henne upp ur stol till brits till stol eller till bil! Fy fan säger jag bara! Läkaren blev oerhört förnärmad när jag, en dum anhörig, redan ställt diagnos! Men hon fick medicin iallafall. Hur vi kom hem det är bara ett under! Mamma blev för varje halvtimme bara sämre och sämre.... vad har jag missat????? Självklart, jag var så koncentrerad på hennes rosfeber så jag tänkte inte på lukten. Urinväsginfektion...luktade lång väg...gamla blir jättedåliga, snurriga och svaga. Tog en medhavd urinsticka och självklart en urinvägsinfektion som man inte brytt sig om på sjukhuset där hon var inlagd veckan före (bara det är, hennes vistelse, utskrivning är anmälningsfall och självklart kommer jag att anmäla) Ringer distriktssköterskan (hemsjukvård, hemtjänst allt är bara så fantastiskt, där känner jag mig som anhörig helt trygg men sjukvården ..... tre anmälningar kommer jag att lämna in)
Nåja ringde återigen distrikstsköterskan som hänvisade mig till den mottagning vi varit på några timmar tidigare. Sköterskan där svarade vänligt!"Det är inga problem.. doktorn har ju träffat din mamma idag och du har en klar diagnos så självklart skriver han ett recept!" Eftersom klockan är 17.45 säger jag att det är bråttom om jag ska hinna hämta medicinen nu. Till svar får jag att det är inga problem mottagningen är öppen till 20.00 och de kan ge mig de första doserna.
Nöjd och trygg med detta åker jag ner till mottagningen för att allt ska gå så snabbt och smidigt som möjligt. MEN jag har tydligen trampat doktorn på tårna och han har glöm läkareden som han svor när han fick sin läkarlegitimation för att inte nämna att han har glömt "patienten i centrum"! Det slutar med att han talar om för mig att min mamma hade ingen urinvägsinfektion tidigare under dagen. När jag påtalar att inga prov togs (trots att sjukhuset skickat anmodan därom) att vi bara var koncentrerade på hennes rosfeber, att jag kontrollerat nitrit att hon blev sämre för varje halvtimme svarar doktorn "man blir inte dålig av urinvägsinfektion! OM du tycker din mamma är sämre får du väl ringa ambulans.....här får du inget recept! Så slog han igen dörren!(vad han inte vet är att han "hackat gamla farmor i låret)
Tur att jag hade för egen del med mig medicin för urinvägsinfektion! Tur att mamma inte är en gammal människa utan anhöriga!
Veckan har flutit på med att vara mamma till sin mamma. Tungt! Ordna praktiskt med hemtjänst som inte har fått någomn information från sjukhuset, där fick jag börja med att begära hjälp med en det ena och en det andra. Bank, pension, betalningar få fullmakt att sköta detta, städa ur skåp och lådor som gamla mamma inte orkat de senaste två åren visade det sig. Laga matportioner som hemtjänsten kan ta fram och värma, duscha, tvätta hår laga frukost, lunch, middag. hjälpa till med att komma upp och ur sängen, komma till sängen och komma i, dricka minst en liter vätska per dag. Lägga om förband, tvätta (pga urinvägsinfektion och urindrivande medicin så var det inte lätt att hålla tätt dessutom två olika sortes pencillin gjorde det svårt att hålla tätt även vad tarmen anbelangar. För mig som sov 2,5 timmar per natt gällde det att behärska mig och försöka få en stämning som var lugn, trygg och absolut inte kränkande. Tack tack tack!!!!!!! Dottern ringde på torsdadgen och sa: mamma jag kommer imorgon, jag förstår att du är trött, behöver stöd och dessutom vill jag träffa mormor en gång till innan....Hon var chockad av den förändring som skett på två månader. MEN tack jag fick sova fran kl 20 till 00 och det var behövligt!
Jag arbetar inte vårdspecifikt längre men började 1971 inom vården och då som undersköterksa och sjuksköterska (i 30 år) men att ta hand om svårt sjuka patienter är en sak att ta hand om sina föräldrar är något annat!
Medicinskt är helt OK lyfta, tvätta, mata, dela medicin, lägga om sår det sker mekaniskt men KÄNSLOMÄSSIGT! Tar på både kropp och själ, tröttheten lägger sig som en våt yllefilt när det blir dags för paus. SORGEN finns i hela kroppen, tårarna finns och bränner ständigt under ögonlocken! Min mamma kommer snart att dö, döden finns nära! Vad händer sen? Mamma är ju kedjan till historien...
När Mannen hojtar om var saker ska stå, om att hushållspappret är slut ja vadå? Är det viktigt?
Nej absolut inte!!! Viktig är att få ett bra avslut! Att få prata om det som inte är utklarat medan tid är, att få säga förlåt, tack eller fråga varför blev det så här?
Om disken blir stående två tre dagar so what?
Låt oss ta oss tid att vara med varandra och lägga den mesta tiden på det! Det är inte så viktigt med att putsa, städa, ha ordning ordning ordning, träna, fyspass. Det viktiga det som är viktigt den dagen vi är på väg är att vi har om vi inte kommit ihåg att vara med varandra, prata, dela känslor, tankar, kramas , hud mot hud, skratta, njuta av vad naturen njuter på, känna dofter, äta och dricka gott, uppleva och reflektera!
En vacker dag är det försent, vi har ägnat så mycket tid åt ordning och reda,presationer,karriärer, putsa och städa så när vi är färdiga med det, är det försent att leva! Som gamla mamma brukar säga "Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete"
Tack och lov! Min pappa som gick bort för snart nio år sedan. Vi hade att hat/kärleks förhållande som under de senare åren kulminerade med att vi totalt bröt kontakten. Han fick den ena stroken efter den andra och under hans sista två år så fann vi, till att börja med trevande, varandra, det hela slutade med en närhet som inte går att beskriva!En total kärlek Far och Dotter en gemenskap som genomsyrade alla hjärnblödningar all afasi. Varje fredag talade vi en till två timmar i telefon, med hans afasi och mina känslospröt, kärlek så fick vi mycket sagt! Jag blev mamma åt min pappa precis som jag är åt min mamma idag, med skillnad att hon denna tålmodiga hustru, gjorde grovjobbet.
Nu åker jag iväg en vecka för att jag i min lilla värld, eller som barn av min tid, tror, vet känner att jag behöver vila, återhämta mig.. men om någonting skulle inträffa under denna vecka hur kommer jag att må då? Om ingenting inträffar..jättebra
Sen kan det också vara så, precis som med pappa! Han lurade oss gång på gång!
Vid ett tillfälle när han var jättedålig och låg på sjukhuset med både syrgas, kateter och grindar och jag blev nedkallad eftersom han var så dålig och slutet var nära. Jag ringde runt till släkten och meddelade att det var dags. Släkten är STOR och pappa var överhuvud. Alla kom och ställde sig runt sängen för att ta farväl. Han hade inte varit kontaktbar på två dagar. När alla står runt sängen tittar han upp med ena ögat och säger högt och klart: Ska jag dö nu? Sen levde han ytterligare 6 månader och hann vara med om ett bröllop där favoritsystersonen gifte sig.
Vem vet?
Men mitt hjärta är tungt, fyllt av tårar och sorg. Kan jag göra någonting mer? har jag varit tillräcklig? Har jag sällt alla frågor? Har mamma ont? Är hon rädd?
Suck!
Bara jag fins där när hon går över! Hon får inte vara ensam då....Hela kroppen är full av sorg!
Vad spelar det för roll om saker inte står precis där de ska stå???
