Nästa asta gång är det troligtvis kallare, mörkare och inte så grönt.
Det är fantastiskt, jag kliver ut genom porten går i två minuter sen är jag på stigen längs havet. Jag följer stigen rakt västerut i 3,5 km sen vänder jag och går tillbaka och stigen ser helt annorlunda ut från det hållet!Det är en liten stig som krumbuktar sig som Mumintrollet brukar säga och den är lite förtrollad.Tankarna kommer och går lite filosofiska tankar trycker på, luften är salt och tångmättad och friden lägger sig som en skön sjal över axlarna.I år är sommaren längre än vanligt, sensommarfjärilar dansar förbi och humlorna passar på att suga den sista nektaren. Blomsterfägringen är precis det, en fägring,många arter vet inte att de inte ska blomma nu utan gör en andra blomning! På min promenad njuter jag av den härliga renfanan som lyser som solen, små blocklockor som niger i gräset, vallmo med sina klara röda färg och som borde gått till vila, smällglimm denna lustiga lilla växt som ser så skör och papperslik ut, johannesört, gulsporre,strandlilja, höstfibbla, blåeld som lockar på både fjärilar och humlor och så den frodiga vresrosen vars nypon lyser genom det täta bladverket, gräs i alla färger och former utgör en underbar fond åt blommorna. Kan man må annat än bra när man får vandra på en krumbuktig grusstig omgiven av fägring, med havsdoft i näsan och det glittrande havet intill?
Det är en lisa för kropp och själ och ger kraft!
Nu dröjer det innan jag får njuta av denna stig men i mitt hjärta är den alltid med!
Så nu till det sista, innan kosan vänds mot hemmet och Maken, gamla mamma ska friseras och sättas i rullstol sen bär det av till Marinan för att avnjta en lunch på deras veranda mot havet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar