Lever ju ständigt nära min Mamma även om det geografiskt inte är nära. Hon finns där hela tiden. varje dag flera gånger om dygnet finns hon i min tanke mitt varande..Måndagmornar gå ner till pressbyrån: En bingolott, tio femmanlotter och två frimärken, tack!
Ska jag ringa idag? Nej jag väntar till imorgon. Hej mamma , hur är det? Hej älskling, hur mår du? Jo tack bra hur är det med DIG? Jo jag ska inte klaga kan ju gå upp varje morgon men hur mår du? Jo tack mamma det är bra! Jaha hur är vädret då? Jo mamma här regnar det! Jaha och här med och det blåser och hur mår du då?Jo tack jag mår bra! Och hur är vädret då? Jo mamma det är mulet och regnar....Har du fått bingolotten jag skickade? Neej jag vet inte den ligger inte här. Men mamma har du den i TV-rummet kanske :)?Jaa jag ska titta efter kan du vänta? Visst! Ja, Pian här ligger den och hur mår du?...
Ibland känns det som en iskall tung genomvåt yllefilt som ligger över hela mig.
Jag åker de 34 milen till Ystad för att se till Mamma med jämna mellanrum och det är blandat. När jag väl är där så är vi fullt upptagna med att duscha, permanenta, klippa hår och naglar, handla, byta lampor, ta rullstolen till stan och handla. Rutinen är densamma, först promenad längs längs havet sen upp till torget för köp av blommor, apotek och batterier till hörapparaten, garnaffären för mer garn, Åhlens för inköp av hygienprdukter och ev någt klädesplagg. Sen passerar vi gatukiosken då blir det en grillad med pommesfrites (barnportion) innan Minneslunden. Därefter hem för att vila. till mamma med hämna mellanrumju ner.
Tidigare började jag morgonen med egen stavgång men det har inte blivit av den senare tiden , varför? Vet ej.
Mat och middag tillsammans, lite TV-tittande och handarbete och så tärningsspel. Den senare tiden har jag märkt en förändring, hon vaknar inte mentalt förrän framåt eftermiddagen, från det hon kommer upp till flera timmar senare varken hör hon eller förstår någonting det är som att prata med en zoombie. Frukosten tar det minst en timme att få i sig trots tillsägelse och att jag tar bort tärningarna som hon sitter och slår och då handlar det im 1 dl yoghurt och en halv smörgås. har funderat mycket över det beror på någon lagringseffeekt av sömntabletter...låter dumt men man letar ju alltid efter någon förklaring som känns ok.
Tärningar ja, tärningsslag mot bordet, det är ett ljud som hörs hela tiden jag är där.Så fort hon sitter vid köksbordet så slår hon sina tärningar och för något statistik, om och om igen. Det ljudet skapar en låga nere i magen som sedan sprider sig som ett rött eldklot av irritation i hela min kropp. det monotona drrrrrrrut, drrrrrrrrutt, drrrrrut. Jag brukar lyckas att behärska mig men ibland måste jag bara be henne låta bli vilket hon då snällt gör några minuter och sedan är det igång igen. Då händer det att jag gömmer dem för ett tag och tar in henne till TV för att sticka eller plockar fram en tidning. I tidningen försvinner hon för en stund och hör då inte omvärlden. Eller vid TV där blir mamma och TV:n en samlad enhet och resten stängs ute. Problemet där är att hon som är nästintill döv vägrar använda hörselslinga så snart brinner väl TV:n upp då den måste gå på högsta volym! Detta är ju ett problem, hon hör inte när telefonen ringer eller grammfrun eller hemtjänsten kommer. Om dörren av någon anledning skulle vara olåst skulle någon illvillig person kunna töma hela lägenheten.
Det känns som en våt tung yllefilt över mina axlar.
Mamma är av den vänliga snälla sorten, hon blir aldrig arg eller irriteras, höjer inte rösten eller skäller. Hon är tacksam vänlig och ständigt leende. Och det får jag ju vara tacksam för men det förstärker ju ändå det ständiga känslan av dåligt samvete att inte räcka till, att känna sig/mig elak när jag blir irriterad och trött.
Jag vet att jag är älskad över allt annat och hennes hjärta för mig sträcker sig över alla gränser så jag borde ju känna likadant! Visst vi är en del av varandra och jag gör så gott jag kan men detta inte alltid kunna göra det med glädje är skuldbelagt.
Jag älskar mina barn över allt annat men jag önskar att de när den dagen kommer inte ska ha några skuldkänslor för det de inte vill eller kan att ställa upp på. Jag önskar inte att de blir förälder åt sin mamma. Allt har sin tid att vara barn,bli vuxen och att bli gammal. Och allt detta kan ingen annan göra åt oss vi lever i våra egna kroppar och själar och så måste det vara, vi kan inte leva någon annans liv eller vara den som ger av vår egen energi för att någon annan ska vara....
Självklart ska vi som förälder, medmänniska hjälpa och stötta varandra men det får inte innebära att vi gör det i så hög grad att vi själva krymper.
Mammas ansvariga i hemtjänsten ringde mig igår. Jag blir alltid orolig när jag ser att det är därifrån man ringer tror att hon har ramlat och brutit lårbenet eller att man hittat henne död. Hon var varken död eller hade brutit sig men C berättade att man blivit lite orolig för hon har varken ätit frukost eller lunch på några dagar hon sitter bara med sina tärningar och slår och slår och slår. maten rör hon inte och när man ber henne vänta med tärningarna tills hon ätit blir hon bara arg.
Jaha vad händer nu då? Jag grubblade och grubblar.. Hon dricker väl ialafall?Jajamen,Ja då låter vi det vara över helgen så får vi se om det ändrar sig när jag pratat med henne i annat fall får vi fundera vad vi ska göra.
Ja vad ska jag göra? Om man som gammal har bestämt sig för att sluta äta så måste man ju få bestämma det själv man kanske är färdig med livet?! Men om det är någon kognitiv störning i en pågående utveckling av senilitet, ett tvångsbeteende som hindrar en att göra andra saker då behöver man ju hjälp!
Och vad handlar det om nu? Den här subtila känslan jag haft under hösten av att en förändring inträffat i mammas häls en känsla jag inte kan sätt fingret på...blev bekräftad.
Vad gör jag nu? För min del och för omgivningen, övrig familjs del hade det känns tryggt med en annan form av boende men jag vet att jag lika gärna kunde sätta ett skott i panna på mamma. Hon vill för sitt liv inte lämna sin lägenhet. Hon ska bäras ut med fötterna först so hon brukar säga... Men vadgör jag nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar