Tankar i natten

Vid dörren

Det står någon vid dörren och lyssnar,
någon som väntar, att allt ska bli tyst.
Dag efter dag, natt efter natt,
v a r j e ö g o b l i c k.
Vem är det som står där och väntar?
Vem är det som gäckar oss så?
Kanske den, som varje själ i sin ensamhet
väntar på?

Bo Setterlind, 1991

Den hemlöse

Min innersta önskan vet jag ej själv
och ej kan du gissa den ut -
men säg mig, minns du vägen,
som leder ur skogen ut?
Vet du av någon döende gråhårsman,
som har levat ett liv som jag?
Och som fallit som jag och syndat
i sin bittra ungdomsdag?

Vet du av någon jordhöjd koja,
där bedjande människor bor?
Vet du av någon man som lidit
som jag och ändå tror?
Var är bädden där sömn hugsvalar
en hjärna som tröttnat av slit?
Jag vill älska dig hett och länge
om du visar mig vägen dit?

Jag har talat med dig om min stackars själ
som är hemlös och utan bo,
och jag kysstes bara till tystnad
och hörde ditt tal om tro.
Hur djuriskt oskön och galen
i din mättade famn jag låg
och kände mig dubbelt ensam.
Det var det du inte såg.

Jag har fått min kropp för min ande,
jag har fått ditt knä och din häl,
och din lystna mun, dina länder,
och du har fått min själ.
Men du kan inte läsa i den,
det är dig ett främmande språk,
fast du rört och rotat i den
med gråt och skratt och bråk.

Så tag mig och älska mig lustigt
i ett varmt och svindlande rus,
tag allt vad min kropp har kvar av
den glöd, som var flammande ljus!
och när allt är över skall jag
blott en enda önskan ha kvar:
att du tar mitt liv och ger mig min själ,
så får du kroppen ha kvar.
Du ska döda mig sakta och säkert
och mitt hjärta ska sluta att slå,
och jag ska snyfta och vakna,
och jag ska upp och gå.

Jag ska gå genom tysta skyar,
genom hav av stjärnors ljus,
och vandra i vita nätter
tills jag funnit min faders hus.
Jag ska klappa sakta på porten,
där ingen mer går ut
och jag ska sjunga av glädje
som jag aldrig sjungit förut.
Om någon ska ropa: Oren!
över mager multnande kropp,
skll ropet studsa mot muren
och aldrig nå dit opp.

Så farväl då! Döda mig sakta!
Jag vill smekas och kyssas som förr!
Jag vill ledas av mjuka armar
genom döden och mörkrets dörr!
Men sen vill jag bli ensam,
vaggad av ljusets flod
fram till alltings vila,
där ingen är ond eller god.

"Dan Andersson 1915