var på begravning igår. En granne som gick bort när vi var på semster. Hon har varit sjuk och rullstolbunden i många år och hennes åldrige make har skött henne med bara lite hjälp av hemstjänst och hemsjukvård. Visst kan man säga att så skönt nu är hennes lidande slut och maken som varit bunden 24 timmar per dygn kan få några år där han kan komma ut och träffa gamla vänner. Men vad vet vi som står utanför deras relation och gemenskap? Vi tror utifrån vad vi ser men vi vet ju inte! Det kanske blir ett stort tomt vaccum, inte längre några tider att passa, inte längre mattider som ska hållas, inte längre någon att, duscha, tvätta håret på, ge mediciner, klä, lyfta, vända på natten, så tomt! Den hudkontakten den kroppsliga närheten och intimiteten är borta, att inte längre vara behövd! Många tankar snurrade i mitt huvud när det svagt surrades om "Så skönt ändå för X, det har varit tungt och så bunden han varit.... "som sagt vad vet vi, egentligen ingeting och ändå så säger vi fönumstigt så skönt! Bara en reflexion!
Begravningsakten var ljus, stilla och varm. Den vita kistan var dekorerad, översållad av rosa rosor och en njutning att se på under akten. Prästen var personlig och talade om den avlidna och maken som endast den kan som har känt dem länge. Talade också om vikten att ta vara på varandra och dagen, bären varandras bördor. Hur detta "bären varandras bördor" för unga människor som står i begrepp att gifta sig inte sjunker in, naturligtvis inte när man är ung, frisk och stark, men hur tydligt det blir, ju äldre man blir, så sant så sant!
Sen har jag ju gått ur kyrkan, efter ett mycket noga genomtänkt och aktivt val, jag har ju varit inne i kyrkans värld som vuxen och studerat i avsikt att bli präst. Så jag har lite svårt för alla tvingande ritualer och dogmer men det får ju bara glida förbi en sån här dag.
Samkvämet efter begravningsakten blev också precis som man hoppas på! Varm gemenskap nya bekantskaper men med en gemsam nämnare alla kände till den avlidne och maken som inbjudit till samkväm. Vi kom att sitta bredvid ett äldre par som bot på "vår" gata för längesedan och varit granne med Y och X. Många minnen och historier om gatans invånare och grannsämja och osämja fick vi oss till livs och det var en fantastisk rolig underhållning! En slutsats jag drog var att varje gata eller hyreshus är ett litet samhälle i minityr och ibland är verkligheten mer fantastisk eller underlig än både dikt och såpopera!
En begravning och eftersamkväm för människor närme för en stund, alla lägger sig vinn om att vara så positiva och tillmötesgående som möjligt under de sorgliga omständigheter man träffas på och ofta blir det trevliga stunder!
Tänk om alla möten på arbetet, kurser, skolor osv kunde ha de förförutsättningarna? Det vore väl bra? Njae kanske inte....................inte om det innebär att man under en längre tid förnekar sig själv för att vara till lags, inte vågar vara sig själv utan säger ja när man menar nej. Då blir det fel men ett begravningsamkväm har en bestämd början och ett bestämt slut! Det som finns kvar efter är kanske en känsla av samhörighet runt några personer, ett leende som dröjer sig kvar på läpparna efter en trevlig stund och reflektioner kring livet och var man själv befinner sig!
Vi behöver alla bevista en begravning någon gång för att reflektera över livets gång tror jag!
Att födas är inte lika självklart som att dö!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar