Från Dalarna fortsatte jag direkt ner till Ystad och gamla mamma. En resa på nästan 80 mil. Väl framme hade klockan hunnit bli kväll. Det kändes konstigt att parkera och gå in och veta att mamma inte var hemma, att det var tomt.Ännu värre kändes det när jag kom in och såg hur illa ställt det varit!Fick börja med att slänga sopor, lakan, tvätta badrum toalett, golv, slänga mjölk mm, bädda rent, plocka ihop alla kläder lägga i tvätthögar.....misär hade det inte hunnit bli men kanske kunnat bli...
blodfäckar efter alla fall, avförings och urinfläckar när inte toaletten varit till hands eller inte tiden räckt till..paket med tena som skulle ha slängts....
Hjärtat var nära att brista! Detta är inte den mamma jag känner, den lite pimpinetta damen alltid läppstift, fina klännigar, armband, örhänge, strumpor och skor.
Orkade inte ta mig ner till sjukhuset, började röja men orkade inte det heller, körde bara två maskiner tvätt sen stöp jag.
Vaknade tidigt med föraning om migrän, gick upp tog imigran och satte på en vittvätt med handdukar. Somnade om tog två alvedon låg en stund sen var det inget att be för, bara att gå upp. Bryggde kaffe i tre omgångar, första gången hade filtret vikt sig, nästa gång, skar sig mjölken, för gammal men tredje gången ok.Allt kändes trögt.
Kommer så småningom till sjukhuset och den lilla fågelliknande mamma jag lämnade för 2 veckor sen känner jag inte igen! Så stor! Så svullen! Gravid? Nej givetvis inte säkert är hela buken fylld med vätska. Benen är dubbelt så stora som för två veckor sen. Hon har bakterier i sår, i blodet, i urinen man får inte bukt med detta dessutom har ena knät svullnat upp till grotesk storlek, på morgonen gjordes en datortomografi men man kan ändå inte förklara. Ingen törs göra en ledtappning pga risk för att även i leden få en stafylococcinfektion. Benen bär överhuvudtaget inte. Vid minsta beröring smärtar det, höger arm är blåröd och full med blåsor.
Mamma sover när jag kommer, jag rör sakta och försiktigt hennes hand, hon tittar upp och det tar några sekunder sen spricker ansiktet upp i ett stort leende, Åhh Pian där är du! Hon berättar att hon under natten som var, fick kramp i benet och behövde komma upp och hur hon istället för att kalla på hjälp slog hon ner larmet på golvet så långt allt riktigt men sen blir det lite sammelsurium... stundvis kristallklar och stundvis i drömmarnas och fantasins värld, hon vandrar fram och tillbaks mellan olika världar....
Tvättar håret på mamma och rullar upp det på spolar. Färgen stiger på hennes kinder. Hon pratar hela tiden ibland verklighet ibland drömmar. Går hem en stund för att återkomma när det är dags att åka till hörselcentrum. Handlar blommor på vägen till mammas väninna som har bjudit hem mig på kvällen. Underbara tant Elly, ett hjärta av guld, ett humör som inte är att leka med och en riktig vän!
Jag fick av sjukhuset hjälp med rullstol och handikappbuss att ta henne till hörselcentrum för att hämta hennes nya hörapparater och en ny värld öppnade sig för både henne och oss andra, helt plötligt kan vi kommunicera och det är ju inte en dag för tidigt.
Mamma har ett så fantstiskt gott humör, hon pratar rappakalja och berättar så konstiga saker så skrattar hon åt sig själv och det hon berättat och vi smittas och börjar också skratta. Personalen tycker att hon är ljuvlig och hon behöver inte vara ensam och hon känner sig heller inte ensam, hon har sin nära och kära som har gått bort, omkring sig och dem pratar hon med hela tiden.
När jag frågar om hon är ledsen svarar hon "Nej varför ska jag vara det????"
Mamma är du rädd? "Nej, varför skulle jag vara det?"
Har du ont? "Jaa det har jag men vad ska jag göra åt det?"
Gott att sitta på sängkanten hos mamma, vi skrattar åt hennes tokerier och vi talar allvarsamt om viktiga saker i nuet, hon är både här och borta!
Tungt att gå i lägenheten och veta att snart mycket snart måste jag rensa, tömma, stänga dörren för sista gången, snart mycket snart är jag den som är äldst...........
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar