Tankeställare

Mannen och jag är "enda barnet" bägge två och i en relation så spelar det roll vilket nummer i syskongruppen man har. Enda barnet har inte som småsyskon behövt anpassa si eller så , blivit omhändertagna, inte heller som stora syskon fått ta ansvar och styrt och ställt med småsyskon (detta är mycket enkelt förklarat men ni förstår...) Enda barnet har bara behövt ta hänsyn till sig själv, inte behövt dela med andra fast å andra sidan har de varit mer påpassade..
I vår relation är vi två ensambarn och det innebär olika saker förstås, vi lär oss över tid ödmjukhet och att anpassa sig. Låter förfärligt, naturligtvis kan och gör vi det både privat och tillsammans, vi är ju sociala personer med långt liv bakom oss! Men när vi kommer till situationer där vi tycker helt olika och viktiga frågor så blir detta med ensambarn tydligt! Ingen vill backa! Det tar en stund innan energierna lagt sig och vi kan börja diskutera sakligt! man kan säga att vi älskar och slåss med samma outtröttliga energi! Det blåser ibland friska vindar i vårt hem men de blåser fort över!Tack och lov så överväger det första att vi älskae varandra!
Detta var första inledningen nu kommer nästa innan jag kommer till saken och rubriken!
Mannens civilstånd när jag träffade honom var änkeman, mitt civilstånd var frånskild och ensamstående!
Nu till rubriken:
Igårkväll när jag satt i mitt arbetsrum ropade mannen från sin TV-hörna " Det är ett intressant program om begravningar på TV! Hur vill du begravas?"
Jo jag vill kremeras och ligga i minneslund, svarade jag och du då? Jag, svarade Mannen, mina pojkar och jag har bestämt att jag ska kremeras och ligga bredvis S (hans tidigre hustru ) och du kanske kan få plats där också!!!!!
Hmmmmmm ska inte återge vad jag tänkte och framförallt inte vad jag kände och sa! Borde ju svarat att " tror du inte att det blir trångt?" eller " annars kan ju du kanske få plats bredvid mig, min fd man och hans nya hustru i Stockholm!" Men jag blev chockad och valde att sova i gästrummet den natten.
Sen började jag reflektera, hur många människor i min ålder gifte sig, eller blev sambo med på 70-talet och lever fortfarande med samma partner? Inte många! De flesta idag har ett nytt förhållande och ofta finns särkullbarn med i bilden. Vigsel, dop student mm är oftast inga problem men hur gör man vid begravning, alltså själva jordfästningen? Vi är nog många som inte har reflekterat!
Var ska jag bli begraven, mina barn, min fd make(a,) vad vill jag?Vad vill vi? Det är viktigt att fundera, reflektera och dokumentera! Både för sin egen skull och för de efterlevande!
Så är det! Men nu lever vi och det är väl gott om vi kan tala om döden!Och det är precis vad vi ska göra ikväll OCH jag ska inte sova i gästrummet!